Tvingades se rätt stora delar av Idrotts-galan på SVT på kneget i afton. Det var i sanning ingen skön syn. Usla sketcher (självklart var Babben Larsson med på ett hörn) som föll platt, medley med Orup och Lena Ph, Tommy Nilsson som gjorde en allt annat än värdig version av Live and let Die och nåt tragiskt Galenskaparna-uppträdande. När det inte var slow-motionbilder på någon svensk idrottsberdrift till pampig musik vill säga.
Jag gillar sport. Följer fotboll med snudd på maniskt intresse. OS-finalen i hockey tyckte jag var magisk. Damkronorsnas bedrift likaså. Men med sådan här inramning blir det bara så pannkaka av alltihop. Kan vi inte nöja oss med att minnas de stora ögonblicken som de var - då?
Nä, det ska frossas i svenne-artister och oförarglig (och väldigt o-rolig) humor, för det här är ju SVENSKA framgångar. Så de måste firas på SVENSKT sätt. Med andra ord: tråkiga sktecher, usel skval-musik åsså kungen, då, nånstans mitt i all röra.
Nä, kvällen enda behållning var Frank Anderssons inzoomade känslotomma ansikte när Jan Eliasson talade om lidandet i Darfur. Frankan tog en rejäl klunk av någon dryck, oklart vad, och såg helt nollställd ut i fejset. Humor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar